Stora trädet

Jag kommer ihåg när familjen första gången återvände till Kurdistan efter några år i Sverige. Byn hade något speciellt över sig, lukten av torkat vete, solens brinnande hetta, varm-ljumma vindar och så utsikten. För mig var det som att återvända till himmelriket på jorden. Egentligen fanns det inte mycket alls där, förutom kor och åsnor som svalkade sig i byns byggnadsskuggor, kycklingar som letade mat oavbrutet och så släktingar som var som egna familjemedlemmar. Byn är litet och är beläget på en kulle. Område kan betecknas som stäpp eller halvöken, dock blomstrade området av växter av alla slag under våren och det brukade snöa på vintern, regnet kom intensivt och varade under långa perioder för att sedan inte komma alls. I min by fanns sammanlagt sammanlagt 6 träd, två av dessa ligger än idag i byns kyrkogård, tre av dem finns i min familjs tidigare gård, 1 finns längre ned på kullen vid ett litet hus.

Förhör på en helikopter

Senast jag var i Kurdistan besökte jag en släkting som förlorat en arm och en vad. Släktingen bor numera i staden. Turkiska militären hade många år tillbaka bränt ned hans by och förbjudit människor att återvända dit. Han berättade sin historia, hur han var en gerillasoldat som var rädd för ormar, hur han vid en framryckning skrikit till då han fått se en orm framför sig. Med anledning av att han skrikit under framryckningen som måste ske i tystnad, ställdes han vid ett senare tillfälle inför gerillans krigsrätt. Vad denna rättegång fick för utgång minns jag inte, men det han fortsatte att berätta kommer jag aldrig att glömma.

Besök i byn

Jag minns, det var en kväll, vi var på hustaket, det var läggdags. Den kolsvarta himlen bar som valigt på tusentals stjärnor. Plötsligt växte ljudet av fordon som verkade vara på väg till byn. Jag kommer ihåg hur jag och mina syskon fylldes av spänning. Dem äldre skrek till varandra ifrån hustaken, jag var så upprymd att jag inte hörde vad som skreks till varandra, blicken låg mot vägen in till byn där fordonen snart skulle synas till, sakta och vinglande lyste fordonslamporna upp en del av byn, och så kunde jag se att det var militära fordon som gjorde halt i byns centrala del, en bit ifrån familjens husgård. Min by var liten, alla kunde se den öppna ytan och soldaterna som gick av fordonen.

Du existerar inte…

Kurdiska identiteten hade totalförbjudits på alla sätt. Du existerade inte, språket som du talade existerade inte, musiken du hade lyssnat på hade enligt turkiska staten aldrig existerat, och du visste vad som väntade dig när du ertappades med din identitet- din existens.