Kurdiska ögonskildringar om Krig och fred

Stora trädet

Bersiv — Sat, 15 Nov 2008 21:15:32 +0000

Jag kommer ihåg när familjen första gången återvände till Kurdistan efter några år i Sverige. Byn hade något speciellt över sig, lukten av torkat vete, solens brinnande hetta, varm-ljumma vindar och så utsikten. För mig var det som att återvända till himmelriket på jorden. Egentligen fanns det inte mycket alls där, förutom kor och åsnor som svalkade sig i byns byggnadsskuggor, kycklingar som letade mat oavbrutet och så släktingar som var som egna familjemedlemmar. Byn är litet och är beläget på en kulle. Område kan betecknas som stäpp eller halvöken, dock blomstrade området av växter av alla slag under våren och det brukade snöa på vintern, regnet kom intensivt och varade under långa perioder för att sedan inte komma alls. I min by fanns sammanlagt sammanlagt 6 träd, två av dessa ligger än idag i byns kyrkogård, tre av dem finns i min familjs tidigare gård, 1 finns längre ned på kullen vid ett litet hus.
Det fanns en vattenkälla i byn som försörjde hela byns vattenbehov, denna hade dragits med rör ifrån en by med det passande namnet “Vattenkällan”. Denna by låg längre in i bergområdet som började som mindre kullar vid min by. “Vattenkällan” var känd för sin växtlighet, där fanns en kraftig om än liten flod som rann året om, samtidigt fanns också många vattenkällor som uppstod i byns kullar. Byn låg strategiskt beläget mellan tre kullar, och tre vägar möttes i byn. Dagligen passerade resenärer byn ifrån tre håll, vissa skulle till staden, andra skulle till andra byar.
“Källans ände” hade hundratals träd, men ett träd överrumlade samtliga. Trädet var enormt i storlek och vid den fanns en vattendepå som förde vatten via rör till byar som saknade vattenkällor, bland dem min egen by.
Jag har besökt “Vattenkällan” två gånger i mitt liv, men trädet som lämnade intryck hos mig var lika magnifik under mitt andra besök som vid min första. Under mitt första besök var byn befolkad och livlig. Under andra besöket var byn dock ödelagt, byborna hade tvingats ut av turkiska militären och alla byggnader i byn hade utsatts för artilleri och annat beskjutning så att byborna inte skulle återvända. Vid andra besöket lade jag märke till att det stora trädet såg skadad ut. Senare fick jag veta att militären försökt att bränna ned trädet flera gånger om med bensin, men trädet överlevde elden varje gång, så soldaterna hade givit upp. Av hundratals träd som fanns i och kring byn hade endast en liten del klarat sig.
Jag gick runt i byns byggnader för att ta bilder, flesta husen hade förlorat tak och väggar samtidigt som många stod i ruiner. Växtligheten i byn hade återhämtat sig flera gånger efter bränder som hade startats av turkiska militären.
För att byborna inte skall återvända till byn hade fler åtgärder tagits av militären och byväktare. Flera mil elledningar som tidigare försörjt byn med el hade tagits bort och många av vattenkällorna som började på kullarna hade sprängts med sprängämnen. Vattendepån hade också förstörts varje gång militären upptäckte att den hade byggts upp igen av bybor ifrån andra byar.
Under mitt andra besök kunde jag konstatera att det stora trädet hade segrat och med den hade även bybor som försörjdes av “Vattenkällan” segrat, nu återstår bara en seger och den kommer att vinnas när byns befolkning återvänder.

Förhör på en helikopter

Bersiv — Sat, 15 Nov 2008 21:14:34 +0000

Senast jag var i Kurdistan besökte jag en släkting som förlorat en arm och en vad. Släktingen bor numera i staden. Turkiska militären hade många år tillbaka bränt ned hans by och förbjudit människor att återvända dit. Han berättade sin historia, hur han var en gerillasoldat som var rädd för ormar, hur han vid en framryckning skrikit till då han fått se en orm framför sig. Med anledning av att han skrikit under framryckningen som måste ske i tystnad, ställdes han vid ett senare tillfälle inför gerillans krigsrätt. Vad denna rättegång fick för utgång minns jag inte, men det han fortsatte att berätta kommer jag aldrig att glömma.
Under stridigheter hade hans gerillagrupp omringats och tvingats att ge upp. Han togs till fånga av militären som satte honom på en helikopter. I helikoptern som flög på låg höjd påbörjades ett förhör om andra gerillasoldaters positionering. Min släkting som vägrade att berätta puttades ut ifrån helikoptern och slog sig hårt i marken, han skrek av smärta. Helikoptern gick ned och soldaterna satte honom i helikoptern igen, denna gång flög helikoptern högre upp. Förhöret inledes på nytt, min släkting fortsatte att vägra svara på frågorna och återigen puttades han ut ifrån helikoptern. Denna gång svimmade han till och vaknade i ett sjukhus, när han tillfrisknad en aning fördes han bort av turkiska soldater till ett förhörshäkte, där fortsatte förhören och tortyren under en lång period. Med anledning av hans fall ifrån helikoptern och tortyren förlorade han en arm och en vad, sedan fick han sitta i drygt tio år i fängelse.

Besök i byn

Bersiv — Sat, 15 Nov 2008 21:12:26 +0000

Jag minns, det var en kväll, vi var på hustaket, det var läggdags. Den kolsvarta himlen bar som valigt på tusentals stjärnor. Plötsligt växte ljudet av fordon som verkade vara på väg till byn. Jag kommer ihåg hur jag och mina syskon fylldes av spänning. Dem äldre skrek till varandra ifrån hustaken, jag var så upprymd att jag inte hörde vad som skreks till varandra, blicken låg mot vägen in till byn där fordonen snart skulle synas till, sakta och vinglande lyste fordonslamporna upp en del av byn, och så kunde jag se att det var militära fordon som gjorde halt i byns centrala del, en bit ifrån familjens husgård. Min by var liten, alla kunde se den öppna ytan och soldaterna som gick av fordonen.

Jag kommer ihåg hur min mor och min faster hastigt gick ned i huset, jag följde efter dem fylld av glad spänning. Jag måste ha antagit att dem skulle ut på gården. Jag kommer ihåg hur min mor och min faster hastigt tog sig ifrån vardagsrummet till köket. Plötsligt hördes hårda bankningar på ytterdörren. Jag blev rädd och sprang till min mor i köket, hon var inte där. Jag kommer ihåg hur jag hörde ståldörren låsas upp och jag ställde mig i den avlånga hallen för att observera när min faster och min mor öppnade dörren. Så fort dörren öppnades hördes skrik, min mamma och min faster skrek eftersom soldaterna stormade in. Det sista jag minns av denna händelse var att min mamma fick en baksida av ett vapen i skuldran, sedan sviktar minnet.

Du existerar inte…

Bersiv — Sat, 15 Nov 2008 21:08:20 +0000

Kurdiska identiteten hade totalförbjudits på alla sätt. Du existerade inte, språket som du talade existerade inte, musiken du hade lyssnat på hade enligt turkiska staten aldrig existerat, och du visste vad som väntade dig när du ertappades med din identitet- din existens.
Turkiska förnekelsen av den kurdiska identiteten nådde kulmen på 90- talet, då Turkiet helt öppet även i det internationella sammanhanget förnekade att det existerade något som benämns “kurder” i Turkiet, det som fanns var bergsturkar och dessa var glada över att bo i Turkiet.

Turkiska statens förnekelse påverkade inte bara turkar i Turkiet utan även i diasporan. När jag kom till Sverige 1989 som en sexåring bedrevs förnekelsen mot min identitet även här. Min familj flyttade till ett invandrartätt område, och hit hade också många turkar flyttat. Jag kommer ihåg att det allt för många gånger uppstod konflikter bland oss kurdiska och turkiska barn i skolan, kriget hade präglat alla i Turkiet och norra Kurdistan. Turkiska barn insisterade på att kurder inte existerade och jag kunde inget annat än att säga att jag visst existerade.

Jag minns hur konflikten påverkade mig till den graden att jag ritade in Kurdistan i alla geografiböcker jag kom över.
Jag hade bestämt mig för att existera och skulle göra vad som helst för att hävda min existens.